Hej.

Klockan är väl egentligen matlagningsdags nu...Men jag sitter och filosoferar lite. I det senaste har det uppkommit en hel del ämnen att tänka på...

Så det första jag grubblade på nyligen var, Hur pass väl känner man egentligen någon? Jag har många som känner mig, och jag känner dom. MEN. Det är väl mest min mamma, Linn och Robert som känner mig mest och bäst. Men ändå vet dom inte alls om allt med mig. När man tror sig känna någon, gör man oftast inte det, så det finns alltid överaskningar man kan bemöta. Till exempel, varför beter man sig som man gör? Varför har folk hemligheter, som ingen vetat om? Och hurkan man med att inte berätta dom?  Och hur kan någon vara så otroligt elak eller grym? Vad får folk att reagera som dom gör?

Jag tänker faktiskt rätt ofta på sånt här, jag känner dom flesta jag umgås med väldigt väl, ändå...Ja...Ändå vet man aldrig allt.

Ett exempel är hur man bara kan överge allt man nånsin kämpat för. Hur kan man vara så egoistisk att man bara drar? Helt plötsligt blir allt så superviktigt , och alla måste vika sig för en. Helt plötsligt flippar man. Herregud ja...Jag vet att detta kan vara svårt att ta till sig för er som läser, och ni undrar nog mest vad fan jag skriver om...Men när folk sviker, kompisar, släkt eller bara personer helt enkelt sviker, så kommer ju alla dessa frågor på en gång. Plötsligt känner man sig väldigt liten. Och oftast arg. Man undrar om sådana personer någonsin tar sitt förnuft till fånga. Svaret är faktiskt nej. Jag tror inte det. Man bör i alla fall tänka på vad fan man håller på med innan man gör något stort. Men jag antar att alla inte gör det. Tyvärr.

Det andra ämnet har väl varit döden. 

Ja det tänker nog dom flesta på. Men allahelgona närmar sig, och det har fått mig att tänka på dom som man alltid bär med sig i hjärtat. 

Den första personen som försvann så som jag kommer ihåg, var min farfar. Jag saknar honom, men jag var så ung så jag vet bara att jag saknar honom och att han var alltid snäll. Jämfört med farmor. Rest my case där... -.-

För övrigt så saknar jag min morfar, och han är faktiskt en av dom två personerna jag saknar enormt, för han har alltid funnits där min sketmorfar! T_T När man står så nära en person och dom bara försvinner, så blir man shockad. Och det är faktiskt något jag inte kommit ur än. jag saknar han enormt, och det går inte ens att beskriva...Orättvisa är fotfarande det enda jag känner, för vid 63 års ålder ska man njuta av barn och barnbarn och eventuella barnbarnsbarn. Och kom inte med något jävla religionskit om att gud kallade, för det finns ingen jävla gud. Det är något man lär sig tidigt. Det är väl passande bara om man behöver något att tro på. Men jag betackar mig på den fronten. Av många anledningar, därför är jag en bestående ateist.

Min andra person jag saknar mest, och tro mig hon och morfar delar en stadig 1a plats i mitt hjärta, Är Mathilda. Vissa dagar går det bra och andra inte. I 9 månader fick vi gå och längta efter dig, bara för att falla på mållinjen.  Sorgen efter dig är enorm, och tro mig det finns inget som hjälper, När jag blir gravid igen så kommer jag alltid att tänka på dig precis som jag gör nu. Konstant. Varför skulle du vara så akrobatisk att du slog en knut? Varför? Ibland blir jag så arg, för jag känner mig snuvad, bestulen. Och det är ju precis vad vi blev, Jag blev mamma till en ängel, så vacker så det finns inte. Men jag hade hellre blivit mamma till min vackra dotter som jag kunde hållt om hela hennes liv. Det är jobbigt, men jag måste prata om det och jag känner mig mer och mer redo. Jag minns hela den hemska dagen, varje detalj, varje del av den smärtan. Läkarens ansiktsuttryck  när hon lade sin hand på min och berättade att dina hjärtslag stannat.I den sekunden stannade mina, och allt runtomkring försvann.

Och nu...Nu är jag så fruktansvärt arg, ledsen och besviken. Jag kommer inte kunna slappna av och njuta på samma sätt av att vara gravid nästa gång. Jag känner mig dock stark, tack vare allt stöd Robert och jag har fått av alla. Jag kan känna att jag ändå har turen att vara så stark, att jag vet att jag klarar ALLT som kommer i min väg, men det betyder inte att man inte får ramla ibland. Tack till alla er som stöttat oss, som har tagit tag i det vi inte orkat och som hjälpt oss upp på fötterna igen, Utan er hade det varit betydligt svårare än vad jag trott. Det betyder otroligt mycket. Främst till familjen <3   

Som sagt, börjar man tänka går det väl inte riktigt att sluta antar jag... :) 

En del saker är sköna att prata om, medans en del tankar, fortsätter man bara att tänka på. När man möter motgångar stora eller små, reser man alltid på sig, det är bara en tidsfråga.

Under tiden får man lita på att man klarar av det som kommer i ens väg :) 

Ska driva iväg och tänka på annat en stund nu...Matlagning till exempel :)

Kram Emma.